Markanvändning - ett förrädiskt hot mot den biologiska mångfalden

När Sveaskog beskriver sin nya inriktning för ett hållbart skogsbruk gör de det med en intressant formulering. Denna ska ha sin ”utgångspunkt i att hotet mot världens biologiska mångfald är lika akut som klimathotet”, som det heter. En sådan skrivning kan få en att haja till: Har bolaget mage att relativisera klimathotet?

Fast tänker man ett varv till finns förstås fog för att jämställa de två hotbilderna. Larmrapporterna om ett allt varmare klimat duggar lika tätt och är minst lika oroväckande som de många studierna om en snabbt minskande biodiversitet. Dessutom är den senare utvecklingen irreversibel – utdöda arter får vi inte tillbaka oavsett om vi lärt oss läxan att bättre hushålla bättre med jordens resurser eller ej. Det finns alla skäl i världen att ta det scenariot på lika stort allvar som klimatförändringarna.

I Sverige ligger mycket fokus när det gäller hållbart skogsbruk på nyckelbiotoper, på att bevara en mångfald av arter i skogen, och den typen av monokulturer av till exempel eukalyptusträd som finns i andra delar av världen skulle vara otänkbart här. Vilket vi ska vara tacksamma för. Däremot finns ett annat, mer förrädiskt, hot mot den biologiska mångfalden. Det handlar om markanvändning - att allt större markarealer försvinner när de tas i anspråk för olika mänskliga aktiviteter.

Byggnation av transportinfrastruktur, industri- och logistikområden samt inte minst nyproduktion av bostäder får den bebyggda marken att breda ut sig. Även stora energianläggningar konkurrerar med den biologiska mångfalden. Mest slående exempel är flera kvadratkilometer stora solcellsparker som bokstavligt talat lägger ett lock på allt vad växtlighet heter. Den största solcellsparken byggs just nu i Australien och uppges bli stor som 20 000 fotbollsplaner!

Även stora vindkraftsparker är som bekant utrymmeskrävande och tar ofta plats i naturskön miljö. Att flytta ut dessa till havs - när klagomålen blir för högljudda på land - är verkligen ingen särskilt smart lösning. Men det är just vad energiminister Anders Ygeman är övertygad om – en minister som mer och mer framstår som en handelsresande i havsbaserad vindkraft.

Havsbaserade vindkraftverk som förseglar havsbotten i flera ton betong för oöverskådlig framtid inkräktar inte bara på jungfrulig mark. De kan dessutom rubba balansen i havsmiljön.  

Man kan dra paralleller med djuphavsbottenbaserad gruvbrytning, något som fördöms av en enig omvärld. Djuphavsbottnarnas betydelse för biodiversiteten i haven är i mångt och mycket okänd och därför kräver forskare och FN-organ ett moratorium snarast möjligt för utvinning på djuphavsbottnar. Företag som Volvo Cars, Google och BMW ställer sig också bakom ett sådant förbud.

Samma försiktighetsprincip borde få råda när det gäller storskalig utbyggnad av havsbaserad vindkraft, för även om dessa havsbottnar befinner sig på grundare vatten kan de också ha stor betydelse för den biologiska mångfalden.  

Energiförsörjningsfrågan har nu seglat upp som en av de viktigaste inrikespolitiska frågorna och en energiintensiv bransch som massa- och pappersindustrin kräver naturligtvis tillförlitlig tillgång till el. Nyligen varslades ett 20-tal personer vid Klippans bruk och en pappersmaskin fick stängas just på grund av de höga energipriserna, vilket sätter fingret på hur viktigt det är att bygga ut energiproduktionskapaciteten. Men inte vilka energilösningar som helst. De som behövs bör inte bara vara skonsamma mot klimatet, de ska självklart inte heller äventyra den biologiska mångfalden.

Trevlig läsning!

Simon Matthis