Låter Siptex bekant? De flesta har nog inte hört talas om det, vilket inte är så konstigt. Det är en ultramodern anläggning som nästan aldrig varit i drift. Trots allt investering på nästan 50 miljoner kronor. Eftersom maskinen nästan aldrig använts är den i toppskick.
Siptex, som numera ägs av Sysav, Sydskånes avfallshantering, skulle fungera som ett led i textilåtervinningsföretaget Renewcells produktion av textilmassa.
I fabriken i Malmö skulle textilier samlas in, sorteras och packas i balar för att transporteras till Renewcells anläggning i Ortvikens pappersbruk. Tanken var att tillverka patenterad dissolvingmassa av enbart återvunna textilier.
Sedan gick Renewcell som bekant i konkurs och nu står Siptex-maskinen sedan nästan två år tillbaka och samlar damm.
Man kan se Siptex som ett monument över den cirkulära ekonomins utmaningar, som visade sig vara mer svårnavigerade än någon kunnat ana. Och som ett av många exempel på kapitalförstöring i de gröna megainvesteringarnas spår.
Men Renewcell var ingen miljardindustri, inget nytt SSAB eller LKAB, och därför haltar jämförelsen med andra gröna megainvesteringar. Konkursen är snarare ett bekymmersamt exempel på något annat - de notoriskt stora svårigheterna som möter svenska startup-företag när det är dags att skala verksamheten och kommersialisera innovationerna. Detta trots att innovationsklimatet är omvittnat gynnsamt, med god tillgång till riskkapital och samarbete mellan företagen och akademin.
Det är det sista steget, klivet till kommersialisering, som reser sig som en vägg för många startupföretag. Inte för intet kallas denna etapp för ”dödens dal”.
I flera aktuella utlysningar, senast forsknings- och innovationsprogrammet Biosociety till 15 projekt med biobaserade produktionsprocesser, tycks man ha tagit höjd för denna svårighet och fokuserar mer på ”konkurrenskraftiga” lösningar, ”resiliens” och att näringslivet ska vara starkt representerat i projekten. De gamla honnörsorden ”resurseffektivitet”, ”hållbarhet”, ”cirkularitet” och minskat ”fossilberoende” finns kvar, men har kanske tonats ned en aning och kompletterats med krav som förhoppningsvis gör de beviljade projekten bättre skickade att överbrygga ”dödens dal”.
Frågan är om det är tillräckligt. Utlysningarna borde, enligt min mening, trycka ännu mera på projektens genomförbarhet och på prospektiva marknadsanalyser - finns någon reell efterfrågan på produkten? Om inte, är risken stor att projektet blir ett sorgebarn i klass med det fossilfria stålet eller Northvolts batteriproduktion.
Problemet med begrepp som ”hållbarhet”, ”resurseffektivitet” och det som kallas ESG-rapportering är att de är så elastiska att vilken smutsig verksamhet som helst kan passa in på dem, vilket bäddar för just ”greenwashing”.
Den senaste tidens backlash för gröna investeringar är inte bara ett svenskt fenomen, utan ett globalt. Somliga tycker att det är alarmerade och efterlyser ännu mer potenta stödsystem för att miljardrullningen till gröna investeringar ska fortgå.
Det vore synd. Bakslaget för de gröna investeringarna ser jag mer som ett välkommet korrektiv, som gör mer nytta än skada.
Ett talande exempel på hur illa det kan gå när man inte gjort sin marknadsanalysläxa, är företaget Ynsect. Det är ett start-up-företag specialiserat på produktion av insektsproteiner. Företaget nådde nyligen den exklusiva enhörningsstatusen, vilket innebär att det värderas till över en miljard dollar. Under sina 14 års existens lyckades företaget resa omkring 600 miljoner euro från både privata och statliga aktörer, men utan att lyckas få snurr på hjulen och nyligen lämnade Ynsect in sin konkursansökan.
Att Ynsects affärsidé inte skulle bära sig, förstår vem som helst. Konsumenterna skulle aldrig svälja det ”oaptitliga” pillret, hur mycket de än sockrade det…
Av insektsprotein tillverkade Ynsect produkter som till förväxling liknade äkta kött, men som var en ”gastronomisk skräckupplevelse”, som en konsumentexpert uttryckt det.
I Frankrike, Ynsects hemland, rasar till och med facket mot slöseriet med skattemedel och kräver ”ett stopp på den urskillningslösa fördelningen av offentliga medel eller åtminstone förstärkta kontroller”. Även i Sverige vore en sådan mer restriktiv hållning till innovationer påkallat. Kanske skulle det också vara en fördel om färre företag – och bara de med reell, dokumenterad marknadspotential – får dela på en större del av kakan.
Trevlig läsning!
Simon Matthis
