De senaste årens frekventa svartmålning av svensk skogsindustri tycks har varit ganska verkningslös. I en färsk opinionsundersökning från Demoskop framgår nämligen att skogsindustrin är den näringsgren som svenska folket rankar högst - som den med störst betydelse för svensk ekonomi.
Man kan bli överraskad för mindre.
Det positiva gensvaret får Viveka Bäckeström, vd för branschorganisationen Skogsindustrierna, att dra slutsatsen att det finns ”en god folklig förståelse om skogsindustrins värde för svensk export, sysselsättning och tillväxt”. En ”grundmurad” förståelse, skulle man kunna lägga tilläga, som den ensidigt negativa beskrivningen inte förmår rubba.
Det tröttsamma narrativet som målas upp av branschen som ett särintresse, till gagn endast för profithungriga skogsbolag, biter helt enkelt inte. Hur kan någon ens tro på det när skogsnäringen står för en tredjedel av den svenska nettoexporten?
2024 landade det totala exportvärdet för svenska skogsprodukter på cirka 185 miljarder kronor. Skogsindustrierna har räknat ut att skatteintäkterna från skogsnäringen ”motsvarar finansieringen av 30 000 jobb i vård, skola och omsorg”.
Man får dock lätt intrycket att det är först vid en djup kris för branschen, som under ”tidningspappersdöden” i början av 00-talet, som det uppmärksammas brett vad massa- och pappers- och skogsindustrin verkligen betyder för landet, ekonomin och sysselsättningen. Först då tystnar den korkade kritiken som insinuerar att skogsbolagen avverkar skog på pin kiv. Som om den skulle såga ned den gren den sitter på. Bestickande nog var det när branschen åter var på grön kvist, kring 2012, som en av landets drakar publicerar en lång artikelserie med den talande titeln ”Skogens maffia”.
Sedan de svåra åren kring millennieskiftet har skogsindustrierna återuppfunnit sig själv flera gånger om och står nu mer resilient än många andra branscher. Säkert mycket tack vare att man har lärt sig att inte lägga alla ägg i samma korg utan att behålla en så bred produktportfölj som möjligt, vilket täcker alltifrån fjärrvärme till bokpapper och utvecklingen av innovativa, nya produkter av industrins sidoströmmar.
Men nu tycks vinden ha vänt igen. På kontinenten är ”bruksdöden” på frammarsch, då en lång rad fabriker kastat in handduken i Frankrike och Tyskland. Att några kuvertfabriker i Tyskland och USA går omkull är knappast någon ögonbrynshöjare – mer förvånande är att de överlevt så länge. Men nu handlar det också om massabruk (i Frankrike) och tillverkare av förpackningsmaterial - knappast smala nischprodukter på dekis alltså. Det är ökande kostnaderna för bland annat energi, råvaror och returpapper som får företagen att gå på knäna.
Dessvärre kommer nu liknande signaler från Sverige, där Metsä Board fryser inne ett stort investeringsprojekt och Södra redovisar ett kraftigt försämrat resultat, med 3,4 miljarder kronor back. Något de tillskriver en ”trippeleffekt” av höga råvarupriser, negativa valutaeffekter och minskad efterfrågan.
Det finns också ljusglimtar i industrimörkret. I en färsk rapport från Deloitte slås först fast att Europas tillverkningssektor befinner sig i djup kris, med en produktion som rasat med upptill 40 procent 2025 jämfört med 2018. Massa- och pappersindustrin står dock stark i stormen, ”trots sina egna svårigheter”, vilket får Deloitte att betona vikten för andra att också satsa på bioekonomi och cirkularitet som EU:s konkurrensfördelar på världsmarknaden, eftersom vi inte kan konkurrera med låga kostnader.
En stor osäkerhetsfaktor framöver är frihandelsavtalen med Indien och Mercosur-länderna i Sydamerika. Hur de kommer att falla ut för europeiska företag är för tidigt att sia något om än. Eftersom massa- och pappersindustrins produkter omfattas av avtalet med Indien, öppnar det upp en enorm marknad som hittills varit i princip stängd för europeiska tillverkare av massa och papper - men detsamma gäller förstås åt andra hållet också.
Trevlig läsning!
Simon Matthis
