Text: Simon Matthis
”Det är en spännande tid vi lever i. Skogen och skogens resurser har blivit geopolitik”. Det sade Matilda Iverlund från Paper Province under en paneldebatt som handlade om EU:s kommande bioekonomistrategi nyligen. Sett ur det perspektivet har det storskaliga skogsbruket i Sverige inte bara betydelse för vårt land - utan hela EU.
Det låter hoppfullt. Det är inte heller svårt att se på vilket sätt.
Skogen kan precis som så kallade kritiska metaller beskrivas som en strategisk tillgång av betydelse för EU:s självförsörjning. En lång rad viktiga stapel- och råvaror, som papper och kartong, textilier, konstruktionsvirke och bioenergi kommer från skogen. Att inte utnyttja denna resurs till något annat än som rekreationsområde eller till att fånga in koldioxid vore vansinne.
Både regeringen och skogsindustrin har sedan länge drivit informationskampanjer riktade mot EU-kommissionen och då särskilt tryckt på det storskaliga skogsbrukets många nyttor, inte minst ekonomiska, för Sverige. Med varierande framgång.
Kanske skulle man lättare få gehör för industrins intressen om man lyfter dem till en högre nivå, till att vara en fråga av betydelse för hela unionen. I det nya, geopolitiska landskapet vi lever i, där större regioner konkurrerar med varandra med handelstullar och importbegränsningar, borde detta vara en självklarhet också i Bryssel. Det vill säga att de stora skogsarealerna i Sverige och Finland, som sagt, är en strategisk tillgång för hela EU.
Att det skulle få kommissionen att backa från kravet att stora arealer skogsmark i Sveriges ska avsättas för så kallade kolsänkor, är nog en from förhoppning. Men det kan ändå vara värt ett försök.
Enligt EU:s LULUCF-förordning - förordningen som reglerar upptag och utsläpp av koldioxid från skog och mark - kommer Sverige att behöva öka det årliga upptaget med 4 miljoner ton koldioxid till 19 miljoner ton fram till 2030. Det mesta tyder på att man inte kommer att nå det målet.
På konferensen om EU:s bioekonomistrategi medverkade också Paulina Dejmek Hack, kanslichef hos EU-kommissionär Jessika Roswall. Hon talade bland annat om hur vi (läs EU) kan minska vårt ”omvärldsberoende”. Ett ord som i den nya geopolitiska kontexten fått en negativ laddning i maktens korridorer.
Här kan bioekonomin ges en central roll för att stärka Europas konkurrenskraft och resiliens, förklarade Dejmek Hack. I förslaget till bioekonomistrategi pekas ett antal områden med direkt koppling till skogsnäringen ut, som förpackningsmaterial, biopolymerer, byggnadsindustri, biokemikalier och bioenergi, där man ser ”stor potential”. Kanske innebär bioekonomistrategin startpunkten för en ny, förändrad syn på skogen. Man kan ju alltid hoppas.
Dessvärre verkar den negativa synen på det storskaliga skogsbruket i norra Europa fortfarande dominera på kontinenten. Den har också nyligen fått nytt bränsle av den internationella livsmedelsjätten Nestlés kampanj mot skogsavverkningar i Norrland.
Stolt deklarerar Nestlé att de ska fasa ut träråvara som kommer från skogsbolag som är involverade i ”kontroverser” i norra Sverige. De säger vidare att bolaget ska ompröva sina affärsrelationer med ”leverantörer inblandade i kontroversiella upphandlingar”. De sparar verkligen inte på krutet, för det heter också att de ”noga ska övervaka situationen” Av den retoriken att döma skulle man kunna tro att det handlade om så kallade ”konfliktmineraler” i Afrika, kobolt i Kongo-Kinshasa till exempel, vars leveranskedjor kopplas till väpnade, blodiga konflikter. Det är synd och skam att svenska miljöorganisationer har gett sitt stöd till en sådan svartmålning av svensk skogsindustri.
Trevlig läsning!
