I början av augusti körde det nya massabruket i Äänekoski i gång - den största investeringen i skogsindustrins historia i Finland. Den nya fabriken har gått lös på 1,2 miljarder euro och får kapacitet att producera 1,3 miljoner ton massa om året. Den första ”bioproduktfabriken” i världen har den kallats då målsättningen är skapa ett industriellt ekosystem, där en lång rad högvärdiga produkter från skogsindustrin som biokompositer, lignin och textilfibrer kommer att utvecklas.
Nästan samtidigt gick en annan bjässe till massalinje i drift, tre veckor tidigare än planerat. Det handlar om det brasilianska bolaget Fibrias andra produktionsanläggning i Três Lagoas, som ligger i delstaten Mato Grosso do Sul i Brasilien. Projektet har satt sprätt på 2,3 miljarder dollar. Anläggningen får en produktionskapacitet på 1,95 miljoner ton massa om året. Tillsammans med den första linjen kommer Três Lagoas spotta ut 3,25 miljoner ton eucalyptusmassa om året.
Dessa två projekt har en del gemensamt. Inga långa tidsutdräkter. Inga spräckta projektbudgetar. I det påminner de om de senaste årens miljardinvesteringar i den svenska skogsindustrin. Det lutar åt att de båda investeringsprojekten ”Next Generation” i Billerudkorsnäs kartongmassabruk i Gruvön och ”Helios” i SCA:s fabrik i Östrand också kommer att gå i mål med den äran. Det gigantiska expansionsprojektet i Värö bruk, som redan är genomfört, har visat att det är möjligt.
I andra branscher hör väldiga förseningar och kostnadsöverskridanden närmast till regeln i spektakulära projekt i mångmiljardklassen. Ett skräckexempel är Galileo, det europeiska satellitnavigationsprojektet som lanserades som en konkurrent till GPS (behövs det?) och som utvecklat sig till ett slukhål för EU-medel. I stora infrastrukturprojekt, spektakulära bostadsbyggen och galleri- och arenaprojekt verkar det nästan vara satt i system att gång på gång senarelägga driftstart eller inflyttning.
Man kan fråga sig varför skogsindustrin bryter det mönstret. Det finns säkert många förklaringar till det men två är värda att lyfta fram. För det första är skogsindustrin ingen spekulationsbransch. Massa- och pappersproducenterna är inga prospekteringsföretag som går runt genom att med jämna intervaller väcka skyhöga förväntningar hos investerare kring framtida råvaruutvinning. För det andra har bolagen både förmågan och erfarenhet av att driva stora och komplicerade projekt i land. Utmaningarna är väl kända.
Kommer då all denna nya kapacitet i världen att leda till ett överutbud av massa? Troligen inte. Av det skälet att den utbyggda kapaciteten i Brasilien, Finland och Sverige knappast kan ha passerat under radarn hos konkurrenterna. Den har varit med i deras kalkyl när de gjort upp om egna utbyggnadsprojekt. För att skogsindustrin ska uppleva en kris lika djup som den i början av 2000-talet, krävs också en uppfinning som är lika genial som den som fick många att sluta läsa tidningar på papper.
Men det är svårt att se vad en sådan uppfinning skulle bestå av, vad som skulle få folk att, en masse, sluta köpa förpackningar eller toalettpapper? Den ”förpackningslösa” butiken är det nog ingen som drömmer om. Tvärtom verkar trenden peka mot att just förpackningar görs mer och mer oumbärliga genom att man integrerar nya funktioner i dem som förut var produktbaserade.
Trevlig läsning!
Simon Matthis
