Drop-in-bränsle lönsamt för massaindustrin  

Foto: Smurfit-Kappa

Forskare vid Luleå tekniska universitet har i samarbete med bland andra Smurfit Kappa, Europas största tillverkare av pappersförpackningar och massabruket Södra Cell i Mörrum, undersökt möjligheten och lönsamheten med att tillverka drop-in-bränsle av massaindustrins restprodukter. Drop-in-bränsle är biodrivmedel som blandas i fossilt bränsle för minskat koldioxidutsläpp.

– Massaindustrin tycker att resultaten är mycket intressanta. Istället för att investera i en större sodapanna när man ökar produktionen i bruket, så kan det vara mer lönsamt att investera i tillverkning av drop-in-bränsle som dessutom har positiv effekt på klimatet, säger Elisabeth Wetterlund, forskare inom energiteknik vid Luleå tekniska universitet, i ett pressmeddelande.

I massabruken blir ungefär hälften av trädet svartlut som förbränns som restprodukt i en sodapanna, där energi och kemikalier återvinns. För de massabruk som i dag vill öka sin tillverkning av pappersmassa är det ofta den begränsade kapaciteten i sodapannan som sätter stopp. Att investera i ny, större sodapanna handlar om miljardbelopp.

Det forskarna nu visar är att massabruk i ett sådant expansionsläge skulle kunna bredda sin kärnverksamhet genom att tillverka drop-in-bränsle av restprodukterna, istället för att investera i en ny sodapanna. På så sätt skulle viktigt biodrivmedel tillverkas, samtidigt som massabruket kan öka sin kapacitet och lönsamhet. I sina beräkningar har forskarna vägt in förutsättningarna för tillverkning av drop-in-bränsle i tre olika typer av massabruk med olika energisituation. Den största synergieffekten uppnås i moderna massabruk med ett energiöverskott som annars används för att producera el.

 

– Vi bedömer att det kan få stor ekonomisk betydelse för massaindustrin att förutom kärnverksamheten kunna tillverka biodrivmedel av restprodukterna. Drop-in-bränsle är dessutom strategiskt intressant för att minska koldioxidutsläppen för transportsektorn, säger Elisabeth Wetterlund.

 

Bränslebytet i Sverige genomförs nämligen med en så kallad reduktionsplikt som bygger på inblandning av drop-in-bränsle i fossila drivmedel, med syftet att nå Sveriges klimatmål om 70 procent minskade klimatutsläpp från inrikes transporter till 2030.  Bränslebytet förstärks med högre inblandning av förnybart drivmedel. Regeringen avser dessutom att besluta om successivt ökade kvotnivåer i reduktionsplikten fram till 2030, med start nästa år.

 

– I och med reduktionsplikten i Sverige går det inte att överskatta betydelsen av tillverkning av drop-in bränslen, det är något vi behöver för att klara kraven, säger Elisabeth Wetterlund.

 

Globala nyckelaktörer

Det är två tekniska huvudspår för drivmedelstillverkning vid massabruken som forskarna har studerat, ligninseparation och svartlutsförgasning. Ligninseparation innebär att ligninet - som binder ihop fibrerna i veden - separeras från svartluten, efterbehandlas till vätska och behandlas därefter med vätgas till diesel och bensin. Svartlutsförgasning är en process där svartluten förgasas, följt av syntes först till metanol och sedan till bensin.

 

– För att fullt ut frigöra vinsterna med bränsletillverkning i massaindustrin behöver globala nyckelaktörer från hela värdekedjan samarbeta, säger Elisabeth Wetterlund.

 

Forskningen ”Drop-in-fuels from Black Liquor part streams-bridging the gap between short- and- long term technology tracks”, om massabrukens tillverkning av drop-in bränsle har skett i samarbete mellan Luleå tekniska universitet/Bio4Energy, ovan nämnda massaindustrier, Preem, SunCarbon och RISE. Elisabeth Wetterlund är även vice föreståndare för Bio4Energy.