NIMBY-argumentet tillför debatten ingenting

Stora byggprojekt, vare sig det handlar om en stor vindkraftpark eller planer på flerbostadshus mitt i villaidyllen, väcker ofta starkt lokalt motstånd. Det är snarare regel än undantag, hävdar de som gärna svänger sig med argumentet ”Not in my backyard”, inte på min bakgrund, förkortat NIMBY. Det används som ett argument för att slippa lyssna på den som till äventyrs har sina båda specifika och lokala skäl till att inte vilja bli närmaste granne med en tungt trafikerad motorväg.

Så kan man slå undan benen på all lokal opposition, vifta bort den som oviktig: eftersom det antas se likadant överallt är det där lokala motståndet bara skenbart lokalt. Överallt där det finns eldsjälar och entreprenörer som vill vitalisera lokalsamhället med sina storslagna projekt, inte sällan med klimat- och miljöförtecken, så möts de av bakåtsträvare och deras skepsis mot allt nytänkande, beklagar sig NIMBY-retorikern. Klagomålen och överklagandena haglar in, går de på. Projekt dras i långbänk och investeringar fryser inne.

NIMBY ligger nog till inte ringa del bakom de högröstade kraven på att slopa det kommunala vetot mot vindkraftsparker. Underförstått: utan veto skulle det inte bli några vindkraftverk byggda någonstans på grund av att NIMBY är så utbrett.

NIMBY tas för givet närmast som en naturlag, men stämmer det? Ett exempel från gruvbranschen visar i blixtbelysning hur olika lokala förutsättningar ger olika gensvar i lokalsamhället.  I Kallak i Norrbotten vill ett gruvbolag bygga en järnmalmsgruva på jungfrulig mark, mark som används av samebyar som renbetesmark.  Inte oväntat är motståndet mot gruvplanerna massivt och nyligen engagerade sig till och med Greta Thunberg på motståndarsidan.

Gruvor innebär som regel stora ingrepp i naturen så det är inte konstigt att många opponerar sig mot dem. Ändå är detta långtifrån fallet. I Bergslagen där underjorden på sina håll ser ut som en schweizerost av gamla gruvorter är tongångarna helt annorlunda. Där planerar bland andra bolaget Nordic Iron Ore att återöppna gamla gruvor i Ludvikafälten – utan högljudda protester.

Det är naturligtvis skillnad på att utvinna mineraler i obruten mark jämfört med exploatering i redan etablerade gruvområden. Ja, och just det är poängen. I stället för att köra över lokalt motstånd bör politikerna, även på riksplanet, lyssna in det eftersom det oftast har sin grund i specifika lokala omständigheter – och inte i NIMBO. Självklarheter, kan tyckas, men de förtjänar ändå att lyftas fram. Var sak på sin plats, och det bör även gälla förnybar energi.

I en färsk studie har teknikkonsultföretaget Afry kunnat visa att det finns stor potential för massa- och pappersbruk att bygga ut sin förnybara energi för både kraft- och värmegenerering innanför fabriksgrindarna. Acceptansnivån för sådana utbyggnadsprojekt skulle gissningsvis hamna nära 100 procent.

Och det rör sig inte om marginella ökningar. Enligt Afry finns potential för massa- och pappersbruken att öka sin förnybara el- och värmeproduktion på plats till nästan 31 TWh fram till 2030, vilket skulle motsvara 30 procent av elen och nästan 6 procent av värmen som genererades på plats år 2020. Detta trots att massa- och pappersindustrin, som Afry noterar, redan är den största industrikonsumenten av förnybar energi i sin primärenergiförbrukning.

Slutsatsen som dras är att massa- och pappersbruken skulle kunna förvandlas till hubbar för förnybar energi, där överskottet säljs ut på nätet eller till andra industrier.

Cepi (Confederation of the European Paper Industries), massa- och pappersindustrins branschorganisation i Europa, som har beställt studien, drar stora växlar av den. Den ger oss anledning till att omdefiniera vad ett massa- och pappersbruk kan och bör vara, menar de:

– Denna nya studie ger en indikation på var några av vår industris nästa investeringar kan göras. Energiomställningen som vi redan är mycket engagerade i är också ett tillfälle för oss och för beslutsfattare att tänka om kring vad ett pappersbruk är och skulle kunna vara: ett nav för förnybar energi och ett bioraffinaderi där substitut för fossilintensiva material och produkter skapas, säger Jori Ringman, Cepis generaldirektör.

Trevlig läsning!

Simon Matthis